Se mer teater!
Det är vår uppmaning till er när vi detta teaterår sätter upp fyra föreställningar med något för alla smaker.
Först ut är Pippi Långstrump, en fantastisk familjeföreställning som nog inte behöver någon närmare presentation. Alla vet vi ju vad som kan hända när det sprudlande rödhåriga yrvädret är i farten! Premiär 12 oktober på Scalateatern.
Publiksiffra: Ca 3000
2002
12 Oktober – 30 November 2002
”Visst är Pippi stark!
Väldigt stark till och med, men hon är stark på mer än ett sätt. Att hon är fysiskt stark det finns det många bevis på i berättelserna om Pippi, men hon är dessutom mentalt stark. Hon är en tjej som vågar vara sig själv i alla lägen, hon tar för sig och är inte rädd för att ta kommandot. Jag vill själv ofta vara lite mer som Pippi. Mer busig, påhittig, rolig, okonventionell och stark. Jag tror att alla, inte minst de i min egen generation, har präglats mycket av Pippi.
Astrid Lindgren var en fantastisk människa och vi vill hylla hennes minne genom att i år sätta upp Pippi Långstrump. En berättelse som jag tror att alla har ett personligt förhållande till. Vi har haft väldigt roligt när vi har satt ihop föreställningen, och jag hoppas att ni kommer att få lika roligt när ni ser resultatet.”
Regissör Suzanne Adolfson
”Hela sommaren funderade jag på hur Pippis hus Villa Villekulla skulle se ut i Värmlandsteaterns tappning. Skulle det vara stort eller litet, med ett tak av grön plåt eller rött tegel, skulle det kanske vara ett gult hus?
Jag började med att måla en bild av huset, men snart hade jag suddat ut, målat om och ändrat så mycket att det nästan inte liknade någonting. Jag bytte därför taktik och gjorde istället en skalenlig modell i papp. Jag klippte, klistrade och målade och efter femmindre lyckade försök så växte faktiskt Villa Villekulla till slut fram. Det boen en villa som man känner igen, men som jag hoppas ändå känns ny och spännande.
Min Pippi och hinnel lilla hus, så som jag minns det från filmer och böcker, finns nu här på Scalateatern. Jag hoppas och tror att din också gör det.”
Scenograf Erik Bohlin